I tidskriften Personal & Ledarskap nr 12 2011 publicerades en artikel med Magnus Gewert:

Arbetsgivare har sedan länge betraktat livförsäkringsmäklarna som en part på samma sida förhandlingsbordet gentemot försäkringsbolagen. Det är en naiv hållning, menar Magnus Gewert, fristående rådgivare.

Varför låter företagen försäkringsmäklarna bli dagens vildvuxna aktörer? Företagsledning och HR verkar inte anse att man behöver intern eller oberoende beställarkompetens gentemot extern leverantör. Det är dags för arbetsgivare, läs HR, att ta fram sågen och kapa försäkringsmäklarnas rika grenverk som tagit sig in i medarbetarnas privatekonomi.

Det bör bland annat ske i form av att arbetsgivaren utformar villkor för hur försäkringsmäklarna ska och får agera vid utförandet av sina åtaganden gentemot medarbetarna. Arbetsgivare bär också bli tydliga med vad försäkringsmäklarna inte får göra – tyvärr är det nödvändigt. I dag råder det omvända förhållandet, mäklarna utformar samarbetsavtalen.

Att företagsledningar inte har insett behovet av intern beställarkompetens beror dels på att försäkringsmäklarna inte har tagit betalt direkt av företagen. Skulle försäkringsmäklarna med tillhörande värdepappersbolag fakturerat företagen sina intäkter skulle sannolikt bilden varit en annan.

Det andra skälet är förnekelse av arbetsgivarens ansvarsrisk. Låt mig belysa genom ett exempel: Kajsa har i sin anställning erbjudits premiebestämda pensionsvillkor. Vid pensionstidpunkten kommer hon till HR och yrkar på kompensation för att hennes pensionsförmån inte motsvarar marknadsförmåner. Hon håller arbetsgivaren ansvarig. De flesta anser nog att Karin som själv beslutat om hur hennes pensionspremier ska investeras, får acceptera risken och utvecklingen.

Låt mig innan ni fattar ert beslut göra er uppmärksamma på följande bakomliggande faktorer som påverkat hennes beslut:
1. Arbetsgivaren har beslutat om villkor i den pensionspolicy som erbjudits Kajsa.
2. Arbetsgivaren har ensidigt valt vem som ska informera Kajsa om hennes val och hur det ska gå till.
3. Arbetsgivaren avtalar ensidigt om vilka försäkringsmäklare eller bankrådgivare som ska erbjudas.
4. Arbetsgivaren godkänner de placeringsalternativ som Kajsa via exempelvis försäkringsmäklare ska erbjudas.
5. Arbetsgivaren avtalar ensidigt om hur externa rådgivare ska ersättas. Till exempel får rådgivare i de flesta fall ingen eller mindre ersättning om Kajsa väljer placeringar med låg risk.
6. Arbetsgivaren godkänner ensidigt de beslutsunderlag som till exempel försäkringsmäklare överlämnar till Kajsa inför sitt beslut om placeringsalternativ.
7. Kajsa får först nu ta del av underlaget och fatta ett beslut. Underlagets kvalitet påverkar hennes ansvar för konsekvenserna: Låg kvalitet = litet ansvar.

Finner ni det fortsätt rimligt att Kajsa ska acceptera risken och konsekvenserna av sina investeringsbeslut? I de fall underlaget är vinklat till förmån för försäkringsmäklarnas egen lönsamhet och detta inte granskats av arbetsgivaren borde väl arbetsgivaren dela Kajsas risk?

Notera att underlag för så kallade 10-taggare, vd:ar och företag utan kollektivavtal, fram till dags datum ofta brustit i sin kvalitet. Här har mäklarna ett delat ansvar med arbetsgivarna. Är det rimligt att sparavgifter skiljer i pensionsförsäkringar med flera hundra procent mellan företag A och B?

Dagens situation är märklig. Försäkringsmäklarna utför tjänster på uppdrag av arbetsgivaren Aå dennes vägnar, men medarbetarna får betala. Arbetsgivare som erbjuder premiebestämda pensionsförmåner bör säkerställa att deras process för de steg som beskrivs ovan tål en objektiv granskning. Vad skulle hända om Janne Josefsson granskade era processer?

Magnus Gewert, fristående rådgivare på Gewert Advice

Artikeln publicerad i sin helhet med godkännande av Personal & Ledarskap.